Föregå med gott exempel

Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör.

Just nu jobbar F med att göra en träningsstege som ska hjälpa mig att våga hoppa från enmeterssvikten i badhuset.
När vi började klättrade jag ner för stegen när jag skulle i vattnet. Punkt. Inget snack om något annat.
När jag gick i simskola minns jag att jag satt flera timmar (okej, kanske lite överdrivet) på bryggkanten med armar och händer formade som en pil för att förhoppningsvis våga dyka. Ibland satt jag på kanten till stora bassängen i badhuset också. Jag minns inte att jag någonsin vågade tippa över, men jag minns att jag satt sådär på huk, med tårna över kanten och tittade på vattnet. Länge. Utan att våga.
Så jag tar stegen. Har alltid gjort, och har egentligen aldrig funderat på att ändra på det. Tills nu.

Vad undviker jag för att jag är rädd? Vad skulle jag kunna träna på? 
Svaret är givet, men det tog ett tag innan jag vågade säga till F vad hon ska få hjälpa mig med. För jag vill inte riktigt ta risken. Jag är rädd.

Hur som helst passar det hur bra som helst att träna på det här. F tränar nämligen på att simma, för att klara av simprovet och kunna få betyg i idrott.
Det är oron som gjort att hon inte klarat det än. Dels är det jobbigt att gå i simskola när man inte pratar med simläraren. Dels är hon rädd för att drunkna. Hon är rädd för att sjunka och inte kunna ta sig upp. Hon är rädd för att hon ska bli trött i armarna och inte orka fram. Då är det inte lätt att slappna av så att det blir sådär lätt att simma som det faktiskt kan vara. Hon har fått erbjudande från skolan att gå extra och träna på simning, men det är svårt. Så vi går så ofta vi kan och tränar hon och jag.
Och nu kan hon träna mig mellan varven. Hon kan briljera och visa mig hur man ska göra, för hoppa vågar hon, till och med från trampolinen. Och jag står på kanten och tvekar. Det gick rätt bra fram till att hoppa från kanten i stora, men när jag skulle kliva upp på den lite högre kanten blev det läskigt. Jag behöver verkligen inte göra mig till för att hon ska få känna sig vuxen och vara den som lotsar "barnet" mot att klara av det läskiga. Det blir en paus i träningen, samtidigt som hon faktiskt använder sig av strategierna hon behöver träna på, även om det är mig hon använder dem på.